Varför nationalism är ett gosedjur vi inte kan unna oss
Nu har valnattens resultat sakta börjat landa hos både partier och väljare. Vi är långt ifrån att ha en fungerande regering och min känsla av att vi pratade om fel saker inför valet har växt sig tydligare. Det var dock inte förrän jag läste denna ledare från The Economist, som jag kunde sätta ord på min känsla. Det handlar om vikten av att väcka liberalismen ur den sömn som givit utrymme för högerpopulism. Politiken har samma problem som många företag idag. Den måste förnya sig där det är jobbigt, inte bara på ytan.
“...Remember how, in her campaign to become America’s president, Hillary Clinton concealed her lack of big ideas behind a blizzard of small ones.”
Det finns en anledning till att samarbete är svårt och att det t ex ofta blir bråk vid uppdelning av arv. Samarbete kräver att alla bidrar och känner sig inkluderade. Så länge alla anstränger sig för att se den andres perspektiv, tänker på hela gruppens behov och inte bara försöker optimera sin egen del brukar det gå bra. Det behövs dock bara att en person i gruppen känner sig förfördelad eller ser en chans att öka sin andel på någon annans bekostnad för att dynamiken ska ändras. Gruppen går då från samarbete till konflikt och i konflikt känner alla att de behöver skydda sina egna intressen.
Samarbete kräver att alla bjuder till, men för att skapa en konflikt räcker det med en person. Det gör samarbete till ett instabilt jämnviktsläge. Ett läge som bara upprätthålls så länge vi aktivt håller balansen.
Liberal demokrati bygger också på samarbete och ett instabilt jämviktsläge. Principerna, enligt The Economist, bakom liberal demokrati bygger på frihet och gemensamma intressen. Individens frihet att göra vad hen vill samtidigt som samhället strävar efter att skapa välfärd åt alla. Enligt The Economist och många andra är en anledning till att vi ser framväxandet av populistiska ledare på högerkanten att vi har glömt bort liberalismens principer.
När fler och fler grupper inte känner igen sig i varken frihet eller gemensamma intressen saknas förutsättningen för ett gott samarbete. Dagens politik gynnar några på bekostnad av stora grupper. Jämviktslägen kräver konstant fokus för att bevaras och vi har tappat det.
Hittills har populistiska partier på högerkanten varit bäst att fånga upp detta missnöje. Utanförskapet blir större och större vilket indikerar att välfärden inte är för alla. Det pratas ibland om att den rikaste 1 % av befolkningen äger hälften av världens rikedomar. Den franska forskaren Pikety har visat att om inget görs så kommer mer och mer av jordens tillgångar samlas hos de redan rika (till 2030 uppskattas det ha ökat till två tredjedelar). Men det är inte den allvarligaste siffran. Globalisering har varit väldigt bra för några men dåligt för många. I USA har idag 60% av befolkningen i snitt samma eller sämre inkomst jämfört med 80-talet. De top 40 procenten har idag i snitt 10 gånger mer pengar än de lägsta 60 procenten. 1980 var det 6 gånger mer.
Även om siffran inte är lika hög i Sverige så är det en växande grupp som inte har fått sitta med vid globaliseringens och frihandelns växande buffébord. När den gruppen som inte får vara med växer sig tillräckligt stor skapas en grogrund för populism och förändring oavsett konsekvenserna. När tillräckligt många känner att det vi har idag inte gynnar dem utan en liten styrande grupp, är det både rimligt och logiskt att de väljer förändring. Drygt 25% av de som röstade på Trump ansåg att han olämplig som president, men valde ändå att rösta på honom då de bedömde att alternativet var sämre. Det går säkert att hitta liknande statistik för Brexit och SD.
Dagens liberala demokratier har, likt många företag som vi sett gått i konkurs genom åren, glömt bort att de måste förnya sig för att leva upp till den vision de en gång grundades ur. Socialdemokraterna blev t ex stora i Sverige under 1900-talet genom sin vision om det svenska folkhemmet. Men medans visionen falnat har partiet gått mot att försvara sin makt. Att bevara den position de byggt upp. Ett både skrämmande och smått parodiskt exempel på det är att LO, som alltid stått Socialdemokraterna nära, inför valet i år uppmanade sina medlemmar att rösta på Stefan Lövén. Detta trots att stödet för Socialdemokraterna bland LOs väljare sjunkit från 90% till drygt 40% idag. (Se bild) Är det så att LO vet vad som egentligen är bäst för sina medlemmar eller bevarar de bara befintliga maktstrukturer trots att förutsättningarna ändrats?
Moderaterna har fastnat i samma fälla. Nya Moderaterna, har likt Nya Ullevi, svårt att leva upp till sitt prefix. Deras valmanifest andas ett stort mått av självklarheter. Bra skola, bra sjukvård, bra socialtjänst, bra polis, bra försvar osv. Inte helt olikt The Economist sammanfattning av Hillary Clintons kampanj. "...avsaknaden av stora idéer göms bakom en storm av små förslag”.
Kejsaren är naken
Om vi som väljare inte känner oss trygga med att partierna delar vår problembild hjälper det inte att någon säger att alla ska få det bättre. En av de bästa sätten att bedöma hur bra en organisation är, är att titta på hur ärlig deras analys är av något som gick dåligt. Om analysen stannar vid en för ytlig analys, vanligen att vi måste vara tydligare och prata mer med varandra, så finns det inget som talar för att organisationen kommer att lyckas bättre nästa gång. Om kejsaren är naken räcker det inte att prata om vilka ringar eller skor han borde haft på sig. Eftervalsanalyserna, i alla fall det som kommunicerats via media, har varit väldigt ytliga. Analysen behöver ofta gå ett par ”varför” djupare. ”Varför pratar vi inte med varandra?”, “Varför var uppdraget otydligt?” “Varför nådde inte Kinberg Batra ut?” osv. Förtroende att prata om lösningar kan först börja byggas när vi är överens om att kejsaren faktiskt är naken.
När partierna tävlar om att förbjuda tiggeri, mobiltelefoner i skolan och utländska stöldligor säger de samtidigt att de tycker att kejsaren kläder i grunden är bra. Det behövs bara några mindre justeringar. Allt annat är som vanligt.
Problemet är dock inte att jag, på väg ut från matbutiken med kassar fulla av mat, tvingas se en fattig person som sitter och tigger. Problemet är att det finns människor vars bästa val är att sitta utanför butiken och tigga. Problemet är inte att barn har svårt att lägga ifrån sig sina mobiler och lyssna på läraren. Problemet är att alla har svårt att lägga undan mobilerna och lyssna på varandra. Men det är bara på barn som lagstiftning är bäst tydligen (Frankrike har just lagstiftat om detta). Problemet är inte att utländska stöldligor härjar i Sverige. Problemet är att förmodligen mycket mer komplex, där en del är att fattigdom och flykt kostar på både mänskligt och moraliskt.
Ett gosedjur är inte lösningen
För att åter kunna skapa det jämviktsläge kring liberal demokrati, med frihet och välfärd åt alla, som jag tror de flesta i vår del av världen vill se, krävs ett par saker.
Det första och mest akuta är att inte ge ökad legitimitet åt SD. I sin spännande bok, How Democraties Die (föreläsning om boken) redogör Levitsky och Ziblatt för de gemensamma nämnare som krävs för att demokratier ska dö. Det brukade vara genom en våldsam kupp, men det är oftast inte den stora risken i vår del av världen. En viktig faktor är snarare att det alltid krävs att en befintlig aktör bjuder in den högerextrema kandidaten in i värmen. Det görs oftast i hopp om att kunna få lite av dennes energi och väljare samtidigt som man hoppas kunna tygla deras radikala förslag. Några av deras exempel är Italien på 1920-talet, Tyskland på 1930-talet, Venezuela på 1990-talet. Moderaterna riskerar att bli just det partiet som av hunger för regeringsmakten väljer att lägga sina värderingar åt sidan.
Det andra är, som vanligt när vi genomgår en förändring, att gå igenom vilka förutsättningar som har ändrats. Är kejsaren naken eller behöver han bara ett par nya skor? Vilka antaganden baserade vi dagens vision på och vilka av dem stämmer inte längre. Därefter gör vi nya antaganden om vad som krävs framåt och låter dessa lägga grunden till en ny vision. Här måste de som leder våga utmana sin egen ställning och inte falla i fällan att bevara sin egna privilegier på bekostnad av utveckling och samhällets bästa.
Det tredje kräver att vi pratar om hur det är att leva i en värld som förändrar sig snabbare och snabbare. Ryggmärgsreflexen hos många av oss är att uttrycka vår frustration med att det som tidigare var känt och stabilt nu är i rörelse. De senaste årens flyktingsituation är ett exempel. Det tar sig former som att vi säger ”kan inte någon bara bestämma!”. Vi är många gånger beredda att offra demokratin mot en handlingskraftig ledare, utan att fundera så mycket på vilka konsekvenserna skulle bli för samhället som helhet.
Det är jobbigt att ta ansvar, men det är också väldigt roligt och utvecklande om rätt befogenheter följer med ansvaret. ”Starka ledare” surfar gärna på vågen av oro inför det okända. En diskussion i det allmänna rummet om att vi gärna låter oss förledas av lätta svar när vi känner oss oroliga eller utanför kan göra mycket för att mota "Jimmy i grind".
Som en kollega klokt sa häromdagen "Våra orostroll spricker när vi pratar om dem och tvingar ut dem i ljuset”. Nationalism och att längta tillbaka till en svunnen tid är som den trygghet ett gosedjur ger ett barn. Det skapar tillfällig trygghet i mörkret och skyddar väl mot påhittade monster under sängen. Men om oron är befogad hinner problemen växa medans vi leker bebisar.
Återskapa jämviktsläget
Det är när vi börjar sätta oss själva före helheten och vår målbild är otydlig som jämviktsläget av samarbete och gemenskap riskerar att brytas. Ibland sker det genom illvilja men oftare sker det genom att vi successivt tappar hungern att skapa en bättre värld. Vi är mätta och nöjda. Det gäller ett företag lika mycket som ett land.
I Europas fall har det skett successivt under 20-30 år, men det är först de sista åren det börjat märkas på allvar genom populistiska högerpolitikers frammarsch. De etablerade politikerna behöver inse att kejsaren är naken. Först då kommer den inre förändringsresan börja. En resa mot nästa generations liberala demokratier.
Som i alla förändring handlar det om att skapa trygghet och att alla ska känna sig inkluderade. Först då kan vi enas runt gemensamma mål och inte försöka optimera min grupps-/familjs-/ras-/stads-/landskaps-/kön- osv vinning. Samarbete handlar om att få 1 + 1 att bli mer än 2. Det kan vi bara få när vi hittar tillbaka till jämviktsläget av samarbete. Det gäller för alla grupper, familjer, företag, demokratier.
Samarbeta och dela är vad vi förväntar oss av våra barn. Det är dags att vara förebilder igen.
